Väsa/Wäsa - Älvdalen

PDF förare: https://dalarnasklatterklubb.se/klattringsforare-dalarna/

⛑️Särskilda säkerhetsaspekter
Även om väggarna på Väsa ligger fågelvägen nära parkeringen på toppen så är det en mycket krävande räddningsinsats att evakuera en allvarligt skadad patient dit eller till den nedre parkeringen. Räkna med att det tar flera timmar innan till exempel ett benbrott tagit sig hela vägen från klippan till sjukhus. Ha någon form av beredskap att hålla en skadad person varm, minimum en lätt alu-filt, även sommartid och kom ihåg att pannlampan fort blir värdefull om du är ute i skogen med en skadad kamrat och inte kan ta er till bilen innan det blir mörkt.

⛑️Vid behov att larma 112 är det mycket viktigt att beskriva hur krävande terrängen är för att rätt
resurser ska kunna sättas in.

👷‍♀️Det är absolut rekommenderat att använda hjälm på Väsa. Stenen är bitvis lite lurig och det sker att grepp lossnar även på de populärare lederna. Man bör även tänka på att det går en stig längs toppen av stora delar av klippan vilket ökar risken för att sten sparkas ner ovanifrån eller att icke klättrare som besöker toppen för utsikten kastar ner föremål. Stenen på berget är hård porfyr med dålig friktion vilket gör placering av kamkilar mer svårbedömda
än i andra bergarter. En kamkil i en parallell eller svagt utåtvidgande spricka som i granit hade varit bra kan rippa vid relativt låga belastningar här.

TOPPVÄGGARNA:
Toppväggen består egentligen av två väggar, en övre och en nedre. Den så kallade Lilla väggen ligger också uppe
längs med stigen som leder upp nedifrån Vita väggen. Den övre är sällan besökt men har några ganska bra leder. Nedre toppväggen har två ganska snälla helbultade leder och ett par leder som lämpar sig för den som håller på att lära sig att leda med egna säkringar. Längre upp till vänster fortsätter en lägre vägg som har använts en del för topprepsklättring och bouldering. Det är lätt att rigga topprep men man kan behöva säkra sig med rep från ett träd för att nå de bultade ankarna. För att komma till toppen av nedre väggen tills väggarna slutar och följer sen en bred hylla tillbaka på toppen. En kort passage kräver nedklättring grad 2. Toppen av övre väggen nås lätt från skogen ovanför klipporna.

VITA VÄGGEN:
Vita väggen utgörs av en 20 meter hög och lika bred svagt överhängande vägg med gråvit klippa. Här finns en sällsynt hög koncentration svåra leder av hög kvalitet. Klättringen är övervägande tekniskt krävande på små grepp men det finns även sektioner med gorillaklättring på juggar. Nere till vänster om Vita väggen
ligger ett område med lite kortare leder med snällare lutning och uppe till höger, på den så kallade Vinhyllan, går några fina ihållande medelsvåra leder.
Led 8–16 och 20–24 startar från hyllor en bit över marken där det starkt rekommenderas att förankra säkraren och/eller förklippa första bulten.

GLÖMDA VÄGGEN:
Har även kallats för Gömda väggen. Bägge namnen stämmer tyvärr ganska bra trots att de två lederna på väggen är riktigt bra. Väggen ligger undangömt drygt 50 meter ”runt hörnet ” vänster om där de fasta repen leder från nedre Vita väggen upp till stigen ovanför. Det är mycket enkelt att gå upp/ned i väggens vänsterkant och några grova tallar gör det enkelt att rigga topprep.

RÖDA VÄGGEN:
Vänstra delen av Röda väggen utgörs av en stor imponerande sköld med lutning strax under vertikalt och långa bultade leder. Längre till höger blir väggen brantare och bryts upp av stora formationer och några markanta spricklinjer. Väggen är sydvänd och har sol lite längre ut på dagen än övriga väggar. Det är mycket lätt att rigga topprep ovanifrån på den vänstra delen men längre till höger blir det fort mycket krångligare.

HUNDRAGRADERSVÄGGEN:
Hundragradersväggen är den första väggen man kommer till när där stigen kommer upp till berget. Den kan ge ett lite överväldigande intryck som brant, mörk och inte helt inbjudande. Den som vågar bekanta sig med väggen upptäcker dock fort att den har leder av mycket hög kvalitet och variation.
Hundragradersväggen lämpar sig tyvärr dåligt för topprepsriggning även om toppen på lederna till höger om Köttkvarnen är möjliga att nå från platån nedanför Toppväggarna.

STORA VÄGGEN:
Stora väggen är, föga förvånande, det största och högsta sammanhängande väggpartiet på berget med leder upp till 80 meter. Från toppen av väggen är det 20-50 meter brant terräng, grad 2, till toppen.
I väggen till vänster om Röda hörnet har det klättrats några leder på tidigt 90-tal men de har nu vuxit igen och dokumentationen vad som gjorts av vem har varit dålig. Ett projekt har delvis bultats och rensats i modern tid. Lederna startar från en stor hylla som nås via någon av lederna som slutar på hyllan eller via hyllsystem ner från Nedre toppväggen (kräver kort firning).

DIEDERVÄGGEN:
Diedertväggen är den nordligaste väggen på berget med etablerade klätterleder. Väggen är mycket formationsrik och lederna följer tydliga linjer. För den som letar lämplig träning för klättring i större fjäll finns det utmärkt träning att hitta här. Diederväggen lämpar sig tyvärr myket dåligt för topprepsklättring.
I högerkant av väggen leder en ränna upp till toppen av berget. För att komma till toppen av själva väggen går man vänster där rännan blir brantare och smalare. Terrängen ovanför väggen är brant och hyllig och det är ofta svårt att hitta lederna ovanifrån.

Det har klättrats på Väsa sedan tidigt 90-tal och berget har utvecklats till ett av regionens största och viktigaste klätterområden. Här finns verkligen någonting för alla. Bultad sportklättring från grad 5 till 9-, fina tradturer längs tydliga spricklinjer och riktiga äventyrsleder upp till tre replängder för dem som inte är rädd för gräs och enbuskar. Lutningen är för det mesta väggklättring strax under eller över vertikal lutning.

Terrängen nedanför klippan utgörs av gammal skog med mycket döda stammar och blockig terräng som ofta sluttar i väg från klippan. Tyvärr så lämpar sig Väsa mycket dåligt för klättring med barnfamiljer. Då är Vitturn som ligger vid byn Klitten ett mycket bättre alternativ i området. Klippan utgörs av en typ av porfyr och kan ta en stund att vänja sig vid. Den bildar ofta skarpa kanter och särskilt de svårare lederna kan vara intensivt krimpiga. De kantiga formerna har ofta en tendens att skapa luriga synvillor. Någonting som ser ut som ett bra grepp med en tydlig kant ytterst kan fort visa sig vara en svagt sluttande sloper. Skovalet kan med fördel vara en lite styvare sko som står bra på
små skarpa lister.

Många leder har tyvärr mossat igen genom åren eller inte varit rensade vid förstabestigning. De brantare sportlederna håller sig oftast mossfria naturligt och de populärare lederna är över lag i bra skick. Man får dock vara beredd på att möta en del grönt på många av tradlederna och att den nedersta delen på flera väggar kan torka långsamt efter regn.